hal

Jag är så trött på allt.
För ett tag trodde jag det. Frida visade mig att jag faktiskt inte alls är det. Hon tog sig tid och pratade med mig.
Det är väldigt vad vi stressar runt nu för tiden. Aldrig har vi tid att stanna upp och verkligen prata med våra vänner.

Jag var bara trött på allt för att ingen verkligen lyssnade till mig. Eller kanske ska man säga: trött för att ingen fick mig att prata om det jag verkligen behöver prata om. Det handlar inte om kärlek och drama. Nej, det handlar om hur man ska tackla vardagen och känna gemenskap med andra runt omkring.

Jag tror just Frida kunde känna just detta, hon visste vad som skulle sägas. Det var inga vanliga "det där fixar du!". Den meningen är det samma som att svara "Jag uppfattade att du pratade till mig, men jag bryr mig faktiskt inte" när någon pratar om sina problem.


Under många års tid har jag haft min vän där på nätet som jag pratat om allt med, men efter ett antal krashade relationer bestämde hon sig för att minska sitt pratande med mig. Jag vet visserligen inte hur det var, men strax efter att hon skaffat pojkvän slutade hon prata med mig. Antar att hon var trött på att längta efter mig medans hon var med andra (Alltid med glimten i ögat, men med viss sanning bakom det). Det fungerade, den relationen varade mycket längre än tidigare.

"Nej, inte hon igen" var inte en allt för ovanlig tanke i slutet av sommaren. Med tiden blev det en vana, utan att jag märkte det, att prata med henne varje dag. Vi pratade inte om nått speciellt, vi bara pratade. Med viss distans skulle jag kunna säga att hon var en av mina närmaste vänner helt utan att jag tänkte på det. Hon såg till att jag mådde bra genom att få mig att prata om vardagen.

För att kanske summera ihop allt till en slutsatts så kan jag säga: Det spelar ingen roll om man har en massa vänner om det inte är så att man har någon av dom som man kan prata med.

Enkelt var det första gången. Mycket enkelt. Allt liksom föll sig naturligt och enkelt. Så är det definitivt inte nu.

För någon dag sedan, då vi var ute på promenad tillsammans berättade hon om den nya killen hon träffat. Hon berättar om hur allt är kul när hon är med honom, om hur bra och hur gullig han är. Allt eftersom hon storhetsförklarade honom minskade mitt självförtroende med det dubbla.
Efter ett tag ebbar hennes prat ut. Tankar kom och gick i huvudet. Tillbakablickar på när vi pratade om varandra på det sättet hon gör om honom nu. Den där sommaren vid havet. På en filt på stranden låg vi och pratade från tidig eftermiddag tills solen gått ned och stjärnorna börjat komma upp på himmlen.
Plötsligt avbryts  drömmarna av en suck från henne.  En riktigt tung suck. En kort paus  och  så som att hon läst mina tankar säger hon "Men han är inte du. Vi pratar inte alls på samma sätt. Jag saknar verkligen våra samtal, jag saknar dig...".

Men det är inte längre sådär lätt och naturligt. Det försvann för länge sedan. Vi gick bara vidare under tystnad tills hennes mobil ringde och den där killen ville att de skulle träffas. Vi skiljdes åt med löften om att vi ska ringa varandra. Ett löfte som inte kommer uppfyllas på en ändlig tid, för vi klarar inte av det. Det  finns för mycket oavslutade vibrationer mellan oss för att vi ska kunna vara vänner på riktigt. Vi som brukade prata varenda dag..

Snarare blir jag stressad över hur lite stress jag upplevt under denna tentaperioden, med tanke på hur lite jag pluggat och hur kul jag haft i förhållande till samma tid förra året. En tenta i  Java-programmering är överklarad och den gick bra känns det som. Jag måste medge att jag efter en tid konstant pluggande i detta språk blivit riktigt fäst vid det. Det känns som det är lätt att göra program i det.

Nästa tenta är i reglersystem.. Verkligen inte alls  lika roligt ämne, därmed svårare.
Dock har jag ännu en dag att plugga rejält, och det känns stabilt.
Som sagt, jag har inte kännt speciellt mycket stress denna tentaperioden. Den mesta av stressen försvann antagligen förra veckan när alla inlämningsuppgifter var klara och inlämnade..

Nu sitter jag här fast det är långt efter läggdags. Då ser jag lite smått galen också. Det  gillar jag.


Jompe är verkligen en stabil kompis. Varför?
För:
1. Han har en massa humor och ser det komiska i allt.
2. Man kan snacka med honom om det mesta ändå.
3. Han ser till att dra med mig på fester och tillställningar.
4. Han bjuder på pizza när jag inte har pengar.
5. Han är en politisk motpol som är duktig på att argumentera utan att göra mig förbannad.

Nu är det bäst att jag lägger mig så jag får några timmars sömn. Drömmarna har kommit tillbaka och gör det omöjligt för mig att vakna förens de drömts färdigt. Jag undrar vad en drömtydare skulle säga..

Kan det vara så att man själv måste ut på stan och skaffa en massa julklappar för att börja känna julkänslan i detta regninga göteborg? Jag har ju gått de julsmyckade gatorna fram och tillbaka ett antal gånger den senaste månaden men jag har inte kännt nått att julen börjar närma sig. Bara att julkalenderna har börjat utan att jag ens kollat in vad det är våra små änglar ( yeah right?)  tittar på skapar en viss oro att jag, liksom förra julen, inte kommer känna någon julkänsla förens på självaste julaftons morgon när familjen åt mat tillsammans.

Hur som helst så har jag idag börjat känna att det är jul på gång. Om det verkligen är att jag har handlat julklappar eller om det är att familjen har pratat så mycket om hur kul det ska bli att fira jul tillsammans och bara umgås. Familjen, det enda som får mig att längta till Hjo. Om jag fick bestämma skulle alla familjemedelemmar som är kvar på det stället flytta till en ny ort. En ny början, en början på nått bra.

Hjo kan ju vara rätt fint när det är jul trotts allt. När det ligger ett tungt lager snö överallt, solen skiner starkt men kylan biter dig hårt i kinderna, det är då man ska vara ute på en härlig prommenad med familjen. Vid hemkomsten hjälper de flesta till med att laga julmaten, någon sätter på lite lugn musik och dukar borden.

På tal om lugn musik och julstämning så går Ryan Adams dubbelcd Cold Roses varm i min dator denna dag. För mig är det härlig musik såhär vid jul. Visst kan en del av låtarna uppfattas som deppiga, men för mig är de det på ett härligt sätt. Jag blir glad och lugn. När jag hör Easy Plateau tänker jag på glögg och pepparkakor. Sweet Illusions om hela den där stämningen under julen.  Cold roses om hur romantiken inom mig har tagit slut strax innan jul. deppigt? Nej, snarare en känga slungad mot tvåsamheten, livet är underbart ändå.