hal

Enkelt var det första gången. Mycket enkelt. Allt liksom föll sig naturligt och enkelt. Så är det definitivt inte nu.

För någon dag sedan, då vi var ute på promenad tillsammans berättade hon om den nya killen hon träffat. Hon berättar om hur allt är kul när hon är med honom, om hur bra och hur gullig han är. Allt eftersom hon storhetsförklarade honom minskade mitt självförtroende med det dubbla.
Efter ett tag ebbar hennes prat ut. Tankar kom och gick i huvudet. Tillbakablickar på när vi pratade om varandra på det sättet hon gör om honom nu. Den där sommaren vid havet. På en filt på stranden låg vi och pratade från tidig eftermiddag tills solen gått ned och stjärnorna börjat komma upp på himmlen.
Plötsligt avbryts  drömmarna av en suck från henne.  En riktigt tung suck. En kort paus  och  så som att hon läst mina tankar säger hon "Men han är inte du. Vi pratar inte alls på samma sätt. Jag saknar verkligen våra samtal, jag saknar dig...".

Men det är inte längre sådär lätt och naturligt. Det försvann för länge sedan. Vi gick bara vidare under tystnad tills hennes mobil ringde och den där killen ville att de skulle träffas. Vi skiljdes åt med löften om att vi ska ringa varandra. Ett löfte som inte kommer uppfyllas på en ändlig tid, för vi klarar inte av det. Det  finns för mycket oavslutade vibrationer mellan oss för att vi ska kunna vara vänner på riktigt. Vi som brukade prata varenda dag..