Kanske inte ...
Det som började så bra när jag i torsdags kväll kom till Hjo och hälsade på mamma. Då var jag fylld med glädje och såg fram emot en avslappnande helg i lilla Hjo. Under fredagen jobbade jag flitigt med skolarbete helt utan problem. Framåt eftermiddagen ringer Dj och vi tar en långprommend runt Hjo underbart väder. Livet är skönt där vi går och skrattar åt saker vi gjort tillsammans för flera år sedan och saker som hänt då vi bott i olika städer. Vi säger adjö och jag vandrar muntert till Mellanvägen där mamma står och läser recept. Tillsammans lagar vi mat både för kvällen och två dagar frammåt. Livet är skönt och jag tycker om min mamma. Ett smärre mirakel! jag har inte känt att jag tycker om mamma sedan jag var litet barn. Vi har en mysig filmkväll stillsammans över en flaska rött vin. Vinet smakade förfärligt, men jag sa inget för hon tycktes njuta av det hon hade. Under natten sover ja gott och drömmer jag om hur jag går på roliga fester tillsammans med folk jag för länge sedan glömt. Det undermedetna i mig kokar än!
Jag vaknar av att mamma masserar min hårbotten och säger
att hon ska åka till Herrljunga över helgen. Vi kramas hej då,
och jag ligger kvar en stund och tittar ut på vår trädgård i solskenet.
På marken känns det som höst, men solen skiner som att det är vår...
Här slutar i princip allt underbart. Jag ringer runt lite och kollar vad min vänner gör som är kvar i stan. Det är inte direkt någon som känner för att göra nått i denna sömniga håla. Hur som helst skulle de alla höra av sig frammåt kvällen så vi skulle kunna käka en pizza eller se på film.. Ingen ringde. När jag senare checkar läget så har några av dom dragit till en fest. Nämen tjaa! Rätt knäckande, men antar att jag kanske inte är den roligaste de känner.
Jag tar bilen på en tur för att kolla in stan lite, även om jag redan innan att jag inte kommer se nått av värde. Bilens motor slockanar och jag går ut på piren. När jag kommer till spetsen sätter jag mig där på kanten och hör några fulla drägg hojta och skrika pubertalt. Molnen täcker månen, men ljusen från fyrarna speglas ändå vackert i vätterns vatten. Nu vet jag varför jag hatar detta jävla stället, varför jag är så rastlös när jag är här, men också varför jag faktiskt kommer tillbaka då och då. Jag behöver träffa min familj, och lite då och då påminnas om varför jag lämnade all skit jag vuxit upp med här, och startade upp en nytt i Göteborg där jag är lycklig. För jag är så jävla lycklig! Bara inte när jag är här.
∞
Σ Χ(0.45en-2) → Η(z)?
n=0
Jag vaknar av att mamma masserar min hårbotten och säger
att hon ska åka till Herrljunga över helgen. Vi kramas hej då,
och jag ligger kvar en stund och tittar ut på vår trädgård i solskenet.
På marken känns det som höst, men solen skiner som att det är vår...
Här slutar i princip allt underbart. Jag ringer runt lite och kollar vad min vänner gör som är kvar i stan. Det är inte direkt någon som känner för att göra nått i denna sömniga håla. Hur som helst skulle de alla höra av sig frammåt kvällen så vi skulle kunna käka en pizza eller se på film.. Ingen ringde. När jag senare checkar läget så har några av dom dragit till en fest. Nämen tjaa! Rätt knäckande, men antar att jag kanske inte är den roligaste de känner.
Jag tar bilen på en tur för att kolla in stan lite, även om jag redan innan att jag inte kommer se nått av värde. Bilens motor slockanar och jag går ut på piren. När jag kommer till spetsen sätter jag mig där på kanten och hör några fulla drägg hojta och skrika pubertalt. Molnen täcker månen, men ljusen från fyrarna speglas ändå vackert i vätterns vatten. Nu vet jag varför jag hatar detta jävla stället, varför jag är så rastlös när jag är här, men också varför jag faktiskt kommer tillbaka då och då. Jag behöver träffa min familj, och lite då och då påminnas om varför jag lämnade all skit jag vuxit upp med här, och startade upp en nytt i Göteborg där jag är lycklig. För jag är så jävla lycklig! Bara inte när jag är här.
∞
Σ Χ(0.45en-2) → Η(z)?
n=0
Kommentarer
Trackback