hal

Enkelt var det första gången. Mycket enkelt. Allt liksom föll sig naturligt och enkelt. Så är det definitivt inte nu.

För någon dag sedan, då vi var ute på promenad tillsammans berättade hon om den nya killen hon träffat. Hon berättar om hur allt är kul när hon är med honom, om hur bra och hur gullig han är. Allt eftersom hon storhetsförklarade honom minskade mitt självförtroende med det dubbla.
Efter ett tag ebbar hennes prat ut. Tankar kom och gick i huvudet. Tillbakablickar på när vi pratade om varandra på det sättet hon gör om honom nu. Den där sommaren vid havet. På en filt på stranden låg vi och pratade från tidig eftermiddag tills solen gått ned och stjärnorna börjat komma upp på himmlen.
Plötsligt avbryts  drömmarna av en suck från henne.  En riktigt tung suck. En kort paus  och  så som att hon läst mina tankar säger hon "Men han är inte du. Vi pratar inte alls på samma sätt. Jag saknar verkligen våra samtal, jag saknar dig...".

Men det är inte längre sådär lätt och naturligt. Det försvann för länge sedan. Vi gick bara vidare under tystnad tills hennes mobil ringde och den där killen ville att de skulle träffas. Vi skiljdes åt med löften om att vi ska ringa varandra. Ett löfte som inte kommer uppfyllas på en ändlig tid, för vi klarar inte av det. Det  finns för mycket oavslutade vibrationer mellan oss för att vi ska kunna vara vänner på riktigt. Vi som brukade prata varenda dag..

Snarare blir jag stressad över hur lite stress jag upplevt under denna tentaperioden, med tanke på hur lite jag pluggat och hur kul jag haft i förhållande till samma tid förra året. En tenta i  Java-programmering är överklarad och den gick bra känns det som. Jag måste medge att jag efter en tid konstant pluggande i detta språk blivit riktigt fäst vid det. Det känns som det är lätt att göra program i det.

Nästa tenta är i reglersystem.. Verkligen inte alls  lika roligt ämne, därmed svårare.
Dock har jag ännu en dag att plugga rejält, och det känns stabilt.
Som sagt, jag har inte kännt speciellt mycket stress denna tentaperioden. Den mesta av stressen försvann antagligen förra veckan när alla inlämningsuppgifter var klara och inlämnade..

Nu sitter jag här fast det är långt efter läggdags. Då ser jag lite smått galen också. Det  gillar jag.


Jompe är verkligen en stabil kompis. Varför?
För:
1. Han har en massa humor och ser det komiska i allt.
2. Man kan snacka med honom om det mesta ändå.
3. Han ser till att dra med mig på fester och tillställningar.
4. Han bjuder på pizza när jag inte har pengar.
5. Han är en politisk motpol som är duktig på att argumentera utan att göra mig förbannad.

Nu är det bäst att jag lägger mig så jag får några timmars sömn. Drömmarna har kommit tillbaka och gör det omöjligt för mig att vakna förens de drömts färdigt. Jag undrar vad en drömtydare skulle säga..

Kan det vara så att man själv måste ut på stan och skaffa en massa julklappar för att börja känna julkänslan i detta regninga göteborg? Jag har ju gått de julsmyckade gatorna fram och tillbaka ett antal gånger den senaste månaden men jag har inte kännt nått att julen börjar närma sig. Bara att julkalenderna har börjat utan att jag ens kollat in vad det är våra små änglar ( yeah right?)  tittar på skapar en viss oro att jag, liksom förra julen, inte kommer känna någon julkänsla förens på självaste julaftons morgon när familjen åt mat tillsammans.

Hur som helst så har jag idag börjat känna att det är jul på gång. Om det verkligen är att jag har handlat julklappar eller om det är att familjen har pratat så mycket om hur kul det ska bli att fira jul tillsammans och bara umgås. Familjen, det enda som får mig att längta till Hjo. Om jag fick bestämma skulle alla familjemedelemmar som är kvar på det stället flytta till en ny ort. En ny början, en början på nått bra.

Hjo kan ju vara rätt fint när det är jul trotts allt. När det ligger ett tungt lager snö överallt, solen skiner starkt men kylan biter dig hårt i kinderna, det är då man ska vara ute på en härlig prommenad med familjen. Vid hemkomsten hjälper de flesta till med att laga julmaten, någon sätter på lite lugn musik och dukar borden.

På tal om lugn musik och julstämning så går Ryan Adams dubbelcd Cold Roses varm i min dator denna dag. För mig är det härlig musik såhär vid jul. Visst kan en del av låtarna uppfattas som deppiga, men för mig är de det på ett härligt sätt. Jag blir glad och lugn. När jag hör Easy Plateau tänker jag på glögg och pepparkakor. Sweet Illusions om hela den där stämningen under julen.  Cold roses om hur romantiken inom mig har tagit slut strax innan jul. deppigt? Nej, snarare en känga slungad mot tvåsamheten, livet är underbart ändå.

Det känns så skönt att ha mamma här i stan. Vi har haft en bra dag tillsammans. Det började med lite fika hemma hos mig var under vi pratade om livet och jag fick berätta saker om mig själv och hon ville veta mer. Det var väldigt länge sedan någon verkligen intresserade sig för mitt liv. Hennes telefon ringde och vi gick ut i regnet för att gå i affärer med hennes syster. Även detta var ytterst trevligt, även om vi gick i en del tantbutiker. Efter en tid gick vi till en resturant där Mira och Olof väntade på oss. Grekiskt. Tobbe och Emelie kom efter ett tag också. Där satt vi i några timmar, förrätt och varmrätt.. Maten var jättegod och intressant. Vi beställde in en kalasmåltid för väldigt mycket pengar. Efter det gick vi till Christian och Lisa, då de ville bjuda på efterrätt. Väldigt fin lägenhet de har.  Ugnsvärmda frukter med vit choklad och kokos, till det glass och kaffe. Frammåt slutet av kvällen gick var och en hem till sig, och mamma följde med mig hem. Där satt vi och tittade på film samtidigt som hon masserade mina hårda axlar. Snacka om lyxkväll!

Det är för sådana här kvällar jag önskar att jag hade en kamera, så jag kunde föreviga dom. I minnet kommer kvällen stanna ett tag, men rätt snart glömd..

Mamma har åkt hem.

Nu orkar jag plugga fram till jul.

Detta är nog den bästa bilden som är tagen på mig. Det var precis innan min kusins bröllop. Det var under en tid jag hade allt man kan begära och jag var lycklig. I stort alla andra kort så är det nått konstigt jag gör eller så är ljuset bara dumt. Helt klart är detta kortet en favorit.


Så när jag låg på min säng vid 1tiden och kämpade med att somna hör jag hur min granne går in på våran gemensamma toalett och startar duschen. "Herregud, kunde hon inte ha duschat lite tidigare?". Efter ett tag hör jag hur hon har börjat nynna. Duschen stängs av och nynnandet gick över till en lugn stämma som sjöng någon fin låt. Plötsligt fick man lite mer förståelse för henne. Hon sjöng trotts allt med  en lycka bara de som har allt de begär äger.

Det är inte första kvällen det händer. Snarare har det varit såhär den senaste veckan. Jag ligger på rygg och stirrar upp i taket. Under täcket är det lagom varmt och riktigt mysigt. Ändå ligger jag där vaken och kan inte sova. Jag lägger mig på sidan och ser att mitt högsta fönster är helt perfekt placerat för att jag ska kunna ligga i min säng och titta ut på himlen utan att se någon av huset på andra sidan innergården. Här skulle jag kunna somna in när det är stjärnklart genom att bara kunna ligga och titta ut. Men det är inte stjärnklart. Allt som syns är bara gråa moln.

Fönstret hjälper inte, det är för många tankar som tävlar i huvudet. Tankar om min katastrofala ekonomiska situation, tankar om skolans ämen, men framför allt tankar över min sociala sits.
Under en lång tid har det varit det faktum att jag inte haft någon som gjort att jag kunnat fokusera mig på och haft motivation till skolan. Nu har motgångarna i skolan satt fart tankarna vad jag verkligen vill göra med mitt liv, och jag inser att jag har tappat bort gnistan. Jag tror jag tappat bort mig själv på vägen och inte riktigt vet vem jag är. Samma sak som fick mig att studera hårt får mig nu att ifrågasätta allt.

Vad vill jag egenterligen göra?




^{Såhär såg det ut för 2 år sedan den 21/11.}


Trots allt så ser gänget i skolan efter mig. Det är skönt att ha dom där, och jag tvekar inte en sekund på att fortsätta utbildning även om det finns en massa plötsliga tankar om förändring.

Det som till slut lockade John Blund var tankar på en sommar som litet barn.

Vi möttes igen. Det slog gnistor om oss och vi tycke om varandra på riktigt. När jag tittar på henne ser jag  vad jag en gång såg hos henne. Hennes vackra mörka hår som faller ned över axlarna, hennes charmiga leende som alltid får mig att le, och hennes ögon som när hon ser på mig bubblar av liv. Hon håller sig hela tiden nära mig och är mysig. Det verkar vara en sport för hennes några år yngre bror att hela tiden försöka störa oss.

Några av hennes kompisar kom hem till henne. 3 roliga killar med mycket energi. Tydligen är det dags för  en maskerad och fest. Vi får skjus av någon medelålders kvinna i en röd yaris till ett ställe där man kan spela billjard med mera. Alla är på väldigt bra humör och flaskor skålas med. Det är nog större än bara en maskerad, snarare en parad. För vid ett tillfälle senare när vi går ut på en hög balkong för att få en privat stund är hela staden fylld med folk som firar. Allt går i rött och svart.

Vi möter Carro med hennes gäng på någon gata i villervallet. Hon hälsar glatt och berättar om ett ställe där man måste ha ett lösenord för att komma in. Rättare sagt, man kan ge dörrvakten ett lösenord som han sedan släpper in folk som har. Men man ska inte använda lösenordet "bug". Man kan undra, vad händer om man ger vakten lösenordet bug. Det gjorde jag, och helvete brakade lös. Folk i kön till stället började prata högljudt. Några frågade mig vem jag ropade bug åt. Jag pekar bara på dörrvakten och säger "honom". Vidare höga diskutioner. Folk frågar igen, Irriterat säger jag att det var till vakten vid dörren. Vakten bara flinar. Folket ropar att det inte är någon där. Då tränger jag mig fram til vakten, lägger min hand på hans axel och säger att det är han. Folket tittar förskräckt på mig och säger att det inte är någon där. Men jag kunde samtala med vakten även om ingen annan såg eller hörde honom.

Allt blir jobbigt. Nu harjag insett att jag är schizofren och att jag bara levt i en fantasivärld. Ett ljud kommer från min mobil och jag kollar på den. 7 nya meddelanden. Två av dom är från flickan jag spenderat kvällen med, eller är det bara som jag tror? Inbillade jag mig bara att vi hittat tillbaka? I det första smset står det "varför skriver du så? jag är hemma" i det andra står nått om att hon har mina bilnycklar.. Ett sms från carro också, men jag orkar inte läsa det. jag sätter mig ned i snön på en bilparkering. En kvinnlig polis frågar om jag behöver hjälp. Det enda jag kommer på är att hon kan hjälpa mig hitta  min bil, men den är inte där på parkeringen. "Det är inte allt för ovanligt att bilar försvinner vid den här högtiden.."

På nått sätt hade min väckarklocka hoppat fram två timmar. Jag vaknar och kollar på klockan. Jag visste att den skulle vara mycket eftersom jag var uppe sent kvällen innan. Sömningt ser jag hur klockan är 1254.
"VA FAN?!"

Jag rusar upp för att hinna iaf tvätta av ansiktet och se till att välja lite nya kläder. När jag sedan tar på mig min armbandsklocka ser jag att det slår precis 11. Kollar mobilen. Samma sak där. Går bort till väckarklockan. den är 1300. Har jag ställt om en klocka i sömnen? För det behövs att man stänger av att den ska synkas med radiovågor, och klicka minst på alla knappar 5 ggr.

Ibland händer det bara..

Mobilen ringer. Jag stänger av den.
Väckarklockan i fönstret ringer. irriterat går jag med snabba steg fram till fönstret och stannar till.
Där ute är det vinter. Hela innergården är täckt av snö och det var riktigt ljust ute. Det hade inte fallit en snöflinga inatt när jag la mig för att sova, så jag var lite förvånad.

Ytterdörren öppnas och jag går ut in en vägg av kalluft. De personer som stog ute på gatan måste fått sig ett gott skratt då jag krampaktigt kröp ihop och uttryckte nått som lät som "helvete...."
När jag väl fått upp värme nog att gå till hållplatsen känner jag en välbekant doft.
Doften av vinter. Riktig vinter. Men även nått annat finns i luften. Jag ler för mig själv och tänker på de gånger jag känt det tidigare. Inte förvånar det att den kommer till mig nu, för det är den tiden på året jag blivit kär då jag varit kär. Dessutom, det är ju den traditionsenliga pubrundan imorgon och då träffar jag garanterat nya människor att tycka om.


Äntligen har jag kommit igång med 3Ds igen. Övar och övar.

Jag försöker att andas djupt, men det är som lungorna är halva.
Jag försöker få kroppen att slappna av, men den spjärnar emot som jag vore i en boxningsmatch.
Jag försöker att tänka rätt och lätt, men mina tankar går fortfarande helt fel.
Det finns en puke som vuxit sig stor i mig. Allt den gör är hat.
Vad hände? Ansågs jag inte vara snäll en gång?
Mest hatar nog puke'n mig själv trotts allt.







Dåliga dagar har vi alla. Allt jag ville var att komma hem till lägenheten, så varför var det tvunget att vara så jävla fullt tåg med näst intill idioter ombord? Bland grisarna fanns det pärlor dock. Snett mot mig satt en väldigt vacker tjej. Det var hennes ögon som var det första jag såg när jag gick på vagnen. Hon betraktade mig när jag gick mot henne. 
När jag satt mig ned tittar jag runt lite i vagnen, och lägger märke till att jag slagit mig ned mitt emot en annan vacker tjej. Mörkret ute gjorde att fönstren fungerade som speglar. Ett tag satt vi och tittade på varandra där. Resten av resan satt vi och iaktog varandra lite försiktigt.  Jag tänkte skriva en lapp ur mitt block med texten "Ring det här nummret imorgon efter 19 om du är intresserad" och smyga till henne, men jag var för feg. Som vanligt.

Nu kommer jag aldrig veta vem hon var.

Det som började så bra när jag i torsdags kväll kom till Hjo och hälsade på mamma. Då var jag fylld med glädje och såg fram emot en avslappnande helg i lilla Hjo. Under fredagen jobbade jag flitigt med skolarbete helt utan problem. Framåt eftermiddagen ringer Dj och vi tar en långprommend runt Hjo  underbart väder. Livet är skönt där vi går och skrattar åt saker vi gjort tillsammans för flera år sedan och saker som hänt då vi bott i olika städer. Vi säger adjö och jag vandrar muntert till Mellanvägen där mamma står och läser recept. Tillsammans lagar vi mat både för kvällen och två dagar frammåt. Livet är skönt och jag tycker om min mamma. Ett smärre mirakel! jag har inte känt att jag tycker om mamma sedan jag var litet barn. Vi har en mysig filmkväll stillsammans över en flaska rött vin. Vinet smakade förfärligt, men jag sa inget för hon tycktes njuta av det hon hade. Under natten sover ja gott och drömmer jag om hur jag går på roliga fester tillsammans med folk jag för länge sedan glömt. Det undermedetna i mig kokar än!

Jag vaknar av att mamma masserar min hårbotten och säger
att hon ska åka till Herrljunga över helgen. Vi kramas hej då,
och jag ligger kvar en stund och tittar ut på vår trädgård i solskenet.
På marken känns det som höst, men solen skiner som att det är vår...






Här slutar i princip allt underbart. Jag ringer runt lite och kollar vad min vänner gör som är kvar i stan. Det är inte direkt någon som känner för att göra nått i denna sömniga håla. Hur som helst skulle de alla höra av sig frammåt kvällen så vi skulle kunna käka en pizza eller se på film.. Ingen ringde. När jag senare checkar läget så har några av dom dragit till en fest. Nämen tjaa! Rätt knäckande, men antar att jag kanske inte är den roligaste de känner.
Jag tar bilen på en tur för att kolla in stan lite, även om jag redan innan att jag inte kommer se nått av värde. Bilens motor slockanar och jag går ut på piren. När jag kommer till spetsen sätter jag mig där på kanten och hör några fulla drägg hojta och skrika pubertalt. Molnen täcker månen, men ljusen från fyrarna speglas ändå vackert i vätterns vatten. Nu vet jag varför jag hatar detta jävla stället, varför jag är så rastlös när jag är här, men också varför jag faktiskt kommer tillbaka då och då. Jag behöver träffa min familj, och lite då och då påminnas om varför jag lämnade all skit jag vuxit upp med här, och startade upp en nytt i Göteborg där jag är lycklig. För jag är så jävla lycklig! Bara inte när jag är här.

 
∞
Σ Χ(0.45e^n-2) → Η(z)?
ⁿ⁼⁰

När jag gick på bussen imorse fanns det inte så många sittplatser kvar, men jag fick en vid en av dörrarna. Mellan den platsen jag satt på och dörren fanns ett plexiglas. Eftersom jag inte var på topp utan mitt morgonkaffe så lutade jag mig mot glaset. En hållplats senare stiger en blond tjej ombord. Hon tittar sig om och ställer sig sedan lutande mot andra sidan plexiglaset. Direkt kunde jag, genom glaset, känna hennes närhet. Jag undrar vad det är som gör att man kan känna en annan persons närhet genom föremål. Jag vill kalla det aura. var det hennes aura som var extra stark kanske? När sedan de två som satt vid min plats hoppade av gick tjejen och satte sig vid mig, och trotts min täppta näsa kunde jag känna doften av henne. Doften av henne gjorde mig verkligen på humör. Jag kunde bara genom att känna doften av henne känna att jag skulle trivas med henne. Tyvärr var nästa stopp där jag skulle av och det var inte mycket att göra mer än att utbyta ett kort sekund av ögonkontakt med henne och sedan skynda mig vidare till lektionen. Nu i efterhand ångrar jag lite att jag tog upp ett samtal med henne och bara strunta i att hoppa av. Borde man inte vara mer spontant social i vardagen och inte vara så jävla svensk?

Nej jag känner ingen ånger. Jag vet att vissa ser mig som en elak kille till synes utan medkänsla eller ånger. Nej jag känner inte någon ånger. Säkerligen är det bara tjejer som jag mött som mer än vänner som påstår att jag är det. Vad jag kan komma på så är det bara en tjej jag varit romantiskt involverad med som inte har hatat mig. Visserligen hade hon nog aldrig några känslor för mig. En sak som förundrar mig är dock vad jag gör för att de här tjejerna ska hata mig. En sak är dock klar, jag känner varken ånger eller något annat för dom. Inte hatar jag dom. Min bror som spenderade två veckor här hos mig i götet berättade en kväll om hur har träffade tjejer, men att han stressar genom livet med skyddslappar för ögonen och bara springer förbi. Vi pratade också endel om hans svårigheter att släppa någon nära inpå livet. Rätt som det var så började vi prata om hur det var med mig egenterligen, och allt eftersom märkte jag tendenser på hur jag hindrade andra att komma nära mig på ett ralationsmässigt plan. Vänner öppnar jag upp för direkt, men de personer som finner mig aktraktiv smiter jag gärna ifrån. Rätt som det var utbrast min bror "Ofan, jag som trodde jag hade höga krav på tjejer!" Det gick upp för mig att jag verkligen borde vara mer emetionellt öppen för nya personer i mitt liv. Efter våra kvällar tillsammans har jag verkligen ändrat min syn på det mesta gällande realtioner.. Att bara ha någon där att prata med på det där speciella sättet som man bara gör med någon som man är kär i. Att få känna någon annans kroppsvärme i sängen nån gång då och då är ovärdeligt. Jag saknar verkligen min bror att prata med innan jag somnar, och hans hund som kryper ned i min säng brevid mig och ger mig värme om natten..

Tillbaka i Götet. Till en början tyckte jag att det bara var skönt att komma hem igen, men efter ett tag börjar jag fundera över hösten och alla höstprommenader som följer den. Hjo var så friskt. Luften var ren, det blåste lagom mycket, solen sken, träden bar frukt som hördes dunsa ned lite då och då på gräsmattan. Jag tror jag glömde bort nått i Hjo. Kanske glömde jag det inte, utan åkte bara ifrån vad jag visste att jag saknade. Det är prommenaderna jag tänker på. De där långprommenaderna där man går ute i naturen och bara pratar direkt ur hjärtat om allt och inget med någon. Tyvärr har jag ju inga sådana vänner kvar här i götet. Jag vet inte längre om jag har någon sådan någonstans. En sak som jag vet är att jag hade en liten svag vilja att Skövde skulle ge mig någon att gå en kort prommenad med innan jag åkte hem, men skövde kände inte för nått sånt. jag får skriva en kontaktannons på nätet "prommenadkompis sökes".

Jag står vid diskhon och gör flera dagars disk när jag blir medveten om vad jag tänker på. diskborsten är mitt redskap, inte för att diska utaan för att övertala! De smutsiga talrikarna är nått jag ska övertala att bli rena. Ibland är de riktigt envisa och behöver mjukas upp eller jobbas hårdare på... Vips hade jag gjort klart disken, och jag tror allmänt att jag fantiserar i ensamma och tråkiga situationer för att få tiden att gå. Fantasin är viktig.

Just nu går dagarna bara förbi. Jag har att göra hela dagarna, och jag trivs med det. Att vara föreningsaktiv, fadder åt de nya eleverna, samt studera till omtentor samtidigt har varit krävande. Jag har dock märkt hur jag blivit väldigt rastlös och på väldigt dåligt humör när jag inte har någon aktivitet att ordna för nollan. Det är verkligen viktigt att komma ut och träffa folk varje dag. Det ger mig hopp. Nollan ger mig hopp. För några dagar sedan var jag hemma i studentrummet i stort sett hela dagen. Dagen började bra med att solen sken in genom fönstret och där låg jag mjukt under täcket i min säng utvilad. Allt efter dagen förflöt blev vädret mer och mer grådisigt, likaså mitt humör. En tid på msn chattande med deverse personer inser jag hur mycket jag saknar någon i mitt liv. Att jag var totalt ensam även där jag är bland alla mina vänner och att jag inte sett kärlek i gbg på så lång tid. Framåt natten var det riktigt illa och jag somnade med en stor mörk fläck över vad jag trodde då var ett trasigt hjärta. Jag har inget trasigt hjärta. Vad är det jag inbillat mig? Hur kunde jag tro nått sånt? Om mitt hjärta varit trasigt så var det länge sedan. Faktum är att jag, och mitt hjärta, mår alldelles utmärkt. Möjligt är att det krävdes en nollan för mig att förstå det. Var det kanske att att nollans tacksamhet gentemot mig som gav insikt? När jag åkte hem med bussen från skolan såg jag kära par överallt som satt och myste. Göteborg är inte så kärlekslöst som jag trodde. Hur som helst betyder små snälla gester mycket i vardagen. För övrigt var det min söta vän sedan 5 år, Lisa som fick mig att blogga här. Puss på henne.